Archive for november, 2010

Inga kommentarer

söndag, november 28th, 2010

Ibland kan man få höra att en blogg som inte har någon kommentarsfunktion inte är en riktig blogg. Till viss del så kan jag hålla med om det.

Men frågan är hur mycket kommentarer tillför egentligen? I just personliga bloggar så kan det absolut tillföra mervärde i form av diskussioner och kompletterande information. Men när det kommer till mer etablerade medier så tycker jag snarare fallet är det motsatta.

Sju saker som jag stör mig på med kommentarer:

  1. Kommenterar som uppenbart är skrivna på ren djävulskap för att skapa irritation bland andra som kommenterar. Typexempel; artiklar på DI om Volvo PV eller SAAB Automobile. Den typiska kommentaren är då att folk skriver att de ska sälja sina Volvo/SAAB aktier. Det slå aldrig fel, den kommentaren kommer alltid, och följs alltid av en eller flera kommentarer som påpekar att det inte är samma företag.
  2. Kommentarer som påpekar något uppenbart fel i artikeln. Det är bara det att just detta fel har redan påpekats flera gånger tidigare. De verkar helt enkelt inte läsa de befintliga kommentarerna innan de kommenterar själva.
  3. Det för oss in på layouten på kommentarerna som jag stör mig på. Typexemplet här är DN som sorterar efter nyast kommentarer överst. Då är det hopplöst att läsa kommentarerna i kronologisk ordning. Jag kan inte se någon som helst fördel med att ha det på det viset. Inte kan man ändra sorteringsordning heller.
  4. Sidor som bara visar 10 kommentarer som standard, så man får klicka som en galning. Typexemplet är återigen DN. Kan även önska att fler hade stöd för trådade kommentarer,
  5. Anonyma kommentarer. Börjar tycka att man borde begränsa möjligheten att skiva anonyma kommentarer, iallafall hos större webbplatser. De brukar aldrig tillföra speciellt mycket. Men samtidigt ska det vara enkelt att kommentera någonting. Många gånger har jag avstått från att kommentera på bloggar som kräver att man har något speciellt konto. Man ska inte behöver registrera sig. Man kan jobba med Facebook connect eller dyl. Risken med att förbjuda anonyma kommentarer är att diskussionerna dör ut som i fallet med Resumé. Efter att man krävde att man skulle vara registrerad så får de nästan aldrig eller väldigt få kommentarer på sina artiklar. Där kan man jämföra med Dagens Media som skriver om ungefär samma saker men får många fler kommentarer just för att man inte behöver vara registrerad. Men det finns även exempel på siter som kräver registrering men ändå har livliga diskussioner. Som i IDGs artikel om Pirate Bay-domen, som har 273 kommentarer just nu.
  6. Negativa kommentarer. De är bara tröttsamt att läsa. Någon skrev att om man inte har något snällt att skriva så kan man lika gärna inte skriva någonting alls. Så långt är jag inte beredd att sträcka mig. Kommentarer som bara öser beröm över minsta lilla grej kan minst vara lika tröttsamma att läsa de. Men man får vara vaksam att inte falla ner i elak-fällan, och även om man inte menade något elakt så kan det man skriver lätt misstolkas. En uppkäftig kommentar ger säkert 10 gånger fler reaktioner än om man hade skrivit något snällt så det kan vara lockande att skriva på det sättet.
  7. Avsaknad av prenumerationsfunktioner. I många fall så tror jag att man hade fått betydligt fler kommentarer ifall man hade kunnat prenumerera på kommentarer som skrivs. Disqus som jag använder har den funktionen, väldigt praktiskt tycker jag själv. Risken är att man kan bli rejält spammad om man börjar prenumerera på något populärt inlägg eller blogg.

När det gäller kommentarer så verkar det existera två olika värdar. De som får extremt många kommentarer oavsett vad de skriver, oftast tjejbloggar ex. Blondinbella och Kenza. Andra som också får många kommentarer är de etablerade medierna som IDG, DN och Dagens Industri, speciellt om de skriver om något ämne som engagerar många. I den andra världen har vi bloggarna som trots relativt många besökare nästan alltid har texten “0 kommentrarer” under inläggen. Kan det vara så att beteendet kring kommentarer skiljer sig högst markant mellan tjejer och killar, eller är det kanske åldersrelaterat?

Trots allt som jag stör mig på med kommentarer och att det i många fall är en gigantisk tidstjuv så kan jag inte sluta läsa dem. I några extrema fall som på IDG så kan jag ibland gå direkt till kommentarerna utan att först ha läst artikeln. Det är märkligt, för oftast är kommentarerna inte speciellt givande. Läsandet av kommentarer på den typen av webbplatser ska jag försöka skära ner på. Däremot är jag ganska duktig på att kommentera på mindre bloggar, det tänker jag fortsätta med. Det brukar både vara uppskattat och givande.

Du som har några åsikter angående kommentarer och dess vara eller icke vara kan ju.. eeeh.. kommentera nedan.

Uppdatering

Via deeped läser jag att Dagens Media har börjat stänga av kommentarerna för vissa artiklar. Det är ingen helt lätt balansakt. Men det låter som en vettig policy att ta till.

Påminner mig om “stealth” kommentarer som jag läste om för länge sedan, men kommer inte ihåg var. Hursomhelst så bygger det på att marodörerna kan se sina egna kommentarer, men i själva verket så är de filtrerade så andra slipper se dem. Sneaky.

Royal Hotel Köpenhamn

söndag, november 21st, 2010

Jag har länge varit svag för hotell. Det är något speciellt med hotell, man kan drömma sig bort i en annan värld. Både rent fysiskt då hotell per automatik innebär att har flytt bort från vardagen, men också i tanken. Man känner sig som en världsvan globetrotter när man befinner sin på hotell.

Även filmer där just hotell spelar en central roll brukar jag uppskatta, t.ex. Lost in translation, Maid in Manhattan och gamla Pretty Woman. Ett av mina tidiga hotellminnen var när min familj bodde på Sara Hotel Gothia (numera Gothia Towers) när vi var i Göteborg när jag var liten. Att bo i ett hotell med 18 våningar var riktigt häftigt minns jag.

Historien bakom
Nästa gång jag skulle till Köpenhamn så hade jag bestämt mig för att jag skulle bo på Royal Hotel.

Vad är det som är så speciellt med detta hotell? Jo, hela hotellet är ritat av den kände kände danske arkitekten och designen Arne Jacobsen, ända ner till dörrhandtagen. Det öppnade 1960 och räknas som världens första designhotell. Det var på den tiden då flygbolaget SAS även ägde hotell. De ville ha ett riktigt prestige-hotell i Norden som kunde mäta sig mot övriga världen. Så man anlitade Arne Jacobsen. Så här med 50-årsjubiléet i perspektiv så får man säga att det var ett smart drag.

Mr. Arne Jacobsen himself.

Mr. Arne Jacobsen himself.

När hotellet öppnade var det Danmarks största hotell med 260 rum och med sina 20 våningar så var det Köpenhamns första skyskrapa. Arkitekturen är inspirerad ifrån Lever House i New York. Eller mer eller mindre en direkt rip-off skulle man kunna säga. Liten besviken över att kan kopierat så friskt faktiskt. I början var byggnaden allt annat än poppis, och vann priset över Köpenhamns fulaste byggnad. Men jag tycker allt att det är ganska snyggt.

Flera kända designföremål ritade av Arne Jacobsen har sitt ursprung från just detta hotell. Det är klassiker så som fåtöljerna svanen och ägget, lampan AJ, specialdesignade dörrhandtag och bestick för att nämna några. 2009 döpte Radisson SAS om sig till Radisson Blu. Enligt en källa så är detta det enda hotellet som behållit sitt ursprungliga namn. Detta har jag inte kunnat få bekräftat. SAS-skylten i toppen av hotellet sitter iallafall kvar än idag.

Inne på hotellrummet låg en broschyr om hotellets 50-åriga historia. I den så fanns det en hel del intressanta fakta som jag faktiskt inte kände till tidigare.

Ägget x 2.

Som att den italienska restaurangen längst upp i hotellet inte alls har fått sitt namn – Alberto K – från ännu en kändiskock som man skulle kunna tro. Utan att det står något oväntat för Alberto Kappenberger en legend som under 25 år var hotelldirektör. Han var även med och designade hotellet tillsammans med Arne. Det är b.la. hans förtjänst till att det blev öppningsbara fönster. Något som gjorde att byggnaden fick smeknamnet “hålkortet” på grund av de öppna fönstren under varma sommardagar. Alberto bodde även i en lägenhet på 20:e våningen. I denna lägenhet växte också hans son upp som fyndigt nog fick namnet Roy Al. Vem som är hotelldirektör idag? Jo just det, Roy Kappenberger.

Mina intryck av hotellet

Den som vill uppleva en tidsresa och få den äkta känslan av 60-talet har bara ett rum att välja på – 606.

Någonstans läste jag om någon som skev att det var som att stiga rakt in i tv-serien Mad Men när man stiger in i lobbyn. Nu har jag knappt kollat på Mad Men än, men den liknelsen kan jag absolut skriva under på. Jag har faktiskt varit inne och tittat i lobbyn redan under mitt förra Köpenhamnsbesök så det var ingen direkt överraskning. Men är du i Köpenhamn någon gång så tycker jag absolut att du ska titta in.

Broschyren om 50-årsjubiléet

Alberto-K.

I centrum står ett antal exemplar av Ägget och i hotellbaren är det fullt av Svanen-fåtöljer. Inne i caféet så sitter man på sjuan-stolar. Kolla även in trappan som var state of the art med sin konstruktion på sin tid. Istället för en lång receptionsdisk som de flesta hotell har så har man istället valt en lösning med flera runda bord som ska ge en intimare känsla. Men tittar man på gamla bilder så ser man att man hade en hederlig desk på den tiden.

Tyvärr så måste jag säga att jag blev lite besviken, kanske hade jag haft lite väl höga förhoppningar. Men i mitt rum på 16:de våningen fanns det inte många spår av Arne Jacobsen kvar.

Receptionen.

Under tiden då det inte är bokat så kan man som besökare få se rummet. Så här i efterhand var det lite synd att jag inte undersökte den möjligheten. Ytterligare en chans att se originalinredningen kan man få på flygplatsen Kastrup där SAS har byggt upp en kopia av hotellrummet för att fira hotellets 50-årsjubileum.

Mini-hissen.

Orginalet, rum 606.

Orginalet, rum 606.

Det mest uppenbara är Svanen-fåtöljen som finns i alla rum. Kritiker har kallar Royal Hotel för Jacobsens “lost gesamtkunstwerk” just för att mycket av det som var original nu är utbytt mot “mainstream” hotell-inredning. På 80-talet spårade ägarna ut fullständigt och gjorde sig av med en hel del av originalföremålen. Den som vill uppleva en tidsresa och få den äkta känslan av 60-talet har bara ett rum att välja på – 606. Detta rum ser exakt ut som det gjorde vid öppningen och det kan man boka.

Till viss del så kan jag ha förståelse för att man släppt efter på originaliteten. Om alla rum såg ut som rum 606 så skulle man nog inte vara speciellt uppbokade. Men att därifrån ta ett så stort steg och hamna där man befinner sig idag är lite sorgligt.

Mycket av hotellets själ har försvunnit. Inte ens en Bang & Olufsen TV finns på rummen numera. Det tror jag t.om. fanns på hotellrummet i London, i ett hotell som ingår i samma kedja. Royal har även några av de minsta hissarna jag sett i ett hotell. För mig så innebar det inga problem, men jag kan se att de skulle kunna skapa irritation. Undra hur de tänkte där?

Men det som hotellet tappar från den flagnande originaliteten tar den igen med hjälp av utsikten, som från den 16:e våningen där jag bodde var magnifik. Man kan se både Öresundsbron och Turning Torso i horisonten. För att vara ett femstjärnigt hotell så levererar det inget utöver det vanliga. Dock så kan den observante hotellgästen hitta några riktiga designklassiker från en av Skandinaviens störste designers.

Det råder sannerligen ingen brist på hotell i Köpenhamn. Jag kunde se tre, fyra stycken bara genom mitt hotellfönster. Vid nästa besök så får det nog bli att testa på Hotel Fox, “The world’s most exciting and creative lifestyle hotel”.

F-n tro’t.

Om att ens mailbox drunknar i spam

fredag, november 19th, 2010

Under många år har legat på webhotellet FS Data. Det är mycket av gammal vana som gjort att man aldrig flyttat, men fram tills nyligen så har jag även haft ett annat tungt skäl för att stanna kvar.
Man har nämligen åtkomst via SSH. Det har möjliggjort att jag har kunnat köra med Spamassassin för att filtrera bort alla spam-mail. Spamassassin är ett verktyg som sätter poäng på varje mail.
Ju mer spammigt mailet är ju högre poäng får det. Kommer det över en viss gräns så blir det marketat som spam. Får det en jättehög siffra så raderas mailet direkt.
Spamassassin är långt ifrån felfritt och varje gång som ett spam-mail slinker igenom så känns det som att spammarna har vunnit ännu en liten vinst i kriget mot spammarna. Vilket gör att man går in och skrivar och finjusterar sina reglar ännu lite mer.

Spam, spam, spam.

Den tiden är nu förbi, för nyligen blev jag bortfösad till deras Exchange-miljö istället. I början lät det ganska positivt då jag tänkte att jag skulle kunna få bättre sync med iphonen. Men icke, det visar sig att man bara fick POP3-access, ville man ha full MAPI så kostar det extra.
Vad jag inte hade funderat så mycket på var att jag blev av med min spam-filtrering på köpet. Spamassassin är ett open source projekt som snurrar i en Unix-miljö, och fungerar därför inte ihop med Exchange.
Visserligen finns det någon annan typ av spam-filter, men jämfört med mitt gamla Spamassassin så är det nästan värdelöst. Det klarar inte av att filtrera bort alla ryska-spam t.ex. Med ett snitt på 450 spam per dag så är jag verkligen i behov av ett bra spam-filter.

Min spamstatistik för 2010. Fram tills bytet av mailsystem.

Gå över till Gmail tänker kanske du då. Saken är bara den att jag är inte riktigt kompis med Gmail, kan inte riktigt sätta fingret på vad det är. Förmodligen är det webbgränssnittet som jag tycker är riktigt fult. Som med de flesta av Googles tjänster så ser de inte så sexiga ut. Men webmail behöver man ju inte använda och Gmail har ju en hel del andra fördelar – som närmast obegränsat utrymme t.ex.

Att köra med Google Apps är inte så farligt dyrt heller. Men frågan är hur bra det egentligen klarar av att filtrera spam. Ett annat alternativ som jag funderar över är att gå över till Binero, de gör mycket rätt och är även väldigt aktiva i den sociala mediesfären vilket jag tycker är positivt.
Dock så hade de nyligen ett rejält driftavbrott som sänkte hela deras system, inklusive DNS. Sånt inger inget vidare förtroende. Att ett enda fel kan sänka hela DNS-funktionen känns lite amatörmässigt. Det borde vara det mest robusta i hela verksamheten.

Precis som för företag så är det alltid bra att köra lite nya upphandlingsrundor även privat då och då. Om det så gäller webbhotell, elleverantör eller träningsanläggning.

Konceptet Abercrombie & Fitch

söndag, november 14th, 2010

Visst hade jag hört talas om Abercrombie & Fitch tidigare. Men inte visste jag att det bestod av ett sådant utstuderat koncept. Delvis är det briljant gjort men de har tagit det hela så långt att det är på gränsen att det spårar ur fullständigt.

Ny flagship-store i Köpenhamn

Man har precis öppnat en 1500 kvm stor flagship-store i Köpenhamn under november. Det är den första butiken de öppnar i norden och den tredje i europa efter butikerna i London och Milano. En butik i Bryssel är också på gång. Madrid och Paris har också nämnts.

Det har även ryktats om att man letar efter en lokal i Stockholm. Butiken i Köpenhamn har tydligen blivit försenad på grund av finanskrisen. Det går visst inte så jättebra för A&F, b.la planerar de stänga en rad butiker i USA. Blev förvånad när jag läste det, trodde en kedja med en sådan säregen profil skulle gå som tåget. A&F är en uttalat gaypositiv kedja, kanske är det därför det inte går så bra? De riktar sig mot en smalare målgrupp, än låt oss säga H&M. Men jag tycker ändå att det borde kunna funka, speciellt här i europa.

Konceptet

Det
är
mer
en
nattklubb
än
klädbutik.

Butikerna liknar ingenting du sett tidigare. Det är mer en nattklubb än klädbutik. För det första så är det kolsvart i hela butiken, kläderna lyses enbart upp med spotlights, så det är inte lätt att se vad som finns, än mindre vilka färger kläderna egentligen har. Lokalen är en enda stor labyrint med spegelväggar överallt, nästan som att gå runt i spegelhuset på Liseberg, fast becksvart. Vidare spelas musik på hög volym (80db enligt Wikipedia). Expediterna är inga expediter utan de kallas för modeller, som är utspridda i lokalen och står och dansar till musiken. Till sist så stinker hela stället av deras parfym som de har sprejat överallt. Kläderna som jag köpte där för en vecka sedan luktar fortfarande. Då har jag ändå vädrat dem en stund på balkongen.

En annan detalj som är värt att nämna är att de har bara provrum på en plats, längst upp i butiken, så man måste ta sig igenom hela butiken innan man kommer dit. Lite som att matbutiken har mjölken längst in. Försäljningsmässigt måste det vara ett smart drag. Som kund kanske man blir lite frustrerad över att man måste ränna upp för alla trappor, men det vägs upp av att provrummen är riktigt fina och rymliga med riktigt dörr (och normalt upplysta kan tilläggas).

Jag är lite förvånad över att andra kedjor inte profilerar sig mer, det tror jag att man skulle kunna vinna mycket på. Den enda kedjan som jag kan komma på som skulle kunna komma i närheten är svenska Monki som också har ett lite utflippat koncept och inredning i sina butiker. Just att köra ett koncept med profilerad musik tror jag mycket på. Ibland ser man DJs som spelar i butikerna under helger, lite så kan man jobba, men även att man spelar nåt roligare även andra dagar. Inte nån tråkig kommersiell radio. På senare har jag märkt att många butiker har börjat börjar köra med Spotify, det ökar ju möjligheterna med att kunna profilera sig med mycket enkla medel. Kanske jobba med spellistor som kunder kan bidra till. Men även jobba med andra sinnen som dofter (men mer diskret än A&F). Lite mer som doften man känner i rulltrappan upp till lobbyn i Hotell G här i Göteborg. Ni som har varit där vet vad jag menar.

Kläderna

A&F har sitt ursprung i sport och träningsutrustning. Numera aspirerar man på att göra “casual luxury”. Deras signum består av myskläder med stora Abercrombie & Fitch-tryck, med de har mer än så. Tittar man i deras webb så ser man att kollektionen är riktigt stor.

Prismässigt så ligger de i nivå eller något under tex. Diesel och Replay. Men till skillnad från dessa två märken så verkar de inte ha lika stora mode-ambitioner utan de är mer fokuserade mot baskläder.

Amerikansk kultur

A&F är amerikansk företagskultur personifierad skulle man kunna säga. Med en rad policys som de anställda måste följa. De har blivit stämda för diskriminering en rad gånger, det förvånar mig inte alls. Men jag tror nog ändå att tjejerna och killarna som jobbar i butiken på Købmagergade känner sig ganska hippa när de står där, och dansar i takt med musiken.

En helg i Köpenhamn

lördag, november 13th, 2010

Spenderade en weekend i Köpenhamn förra helgen. Dels ville jag åka iväg någonstans men också försöka få lite grejer gjorda var min tanke. Jag ville även passa på att bo i ett av världens fösta designhotellet Radisson Royal ritat av Arne Jacobsen (mer om det i en separat post). Med närmare 8 timmars tågresa så borde man få en massa grejer gjorda tänkte jag. B.la har jag en massa tidningar, RSS och mail som ska läsas igenom. Fick väl inte gjort allt som jag hade tänkt mig om man säger så. Att gå – och hitta – alla affärer som man tänkt gå runt i tar på krafterna.

Köpenhamn är annars en av mina favoritstäder, allt känns väldigt internationellt. Det enda som är lite lurigt är vilket språk man ska snacka. Numera brukar jag köra direkt på engelska, det blir enklast så. Många som jobbar i affärerna är svenskar så det känns som hemma. Här finns även många butiker som inte finns hemma i Göteborg som jag uppskattar, juicebaren Joe & the juice tex, juicedrinkar och shakes i en trevlig inredning full med fruktkorgar som får en att känna sig hälsosam. En sån kedja borde vi ha här hemma. Men billigt är det inte, det mesta är dyrare här än hemma. Inte läge för att göra några klipp alltså.

Här följer några bilder som jag tog under helgen.

På söndagar kan man käka brunch i Illum och lyssna på jazz.

Tuborgs julöl, fatöl på en cykel.

Wokshop, såg trevligt ut utifrån. Men fullsatt.

Joe & the juice

Som det kanske syns så är några av bilderna tagna med min iPhone 4. Tog även med mig min Canon 400D, men som sagt, det är inte alltid man orkar bära med sig den. Plus att man känner sig som värsta turisten med en stor kamera runt halsen. Då hade jag ändå bara mitt Canon EF 50mm f/1.4 USM objektiv med mig. Måste säga att jag inte är lika såld på det som många andra verkar vara. Tycker man blir väldigt begränsad med porträttformatet. Eller så behöver jag börja fota oftare för att bli bättre på det. Frustrerade när man inte når upp till samma nivå som många fantastiska bilder som man hittar på nätet.

Ännu fler bilder från min Köpenhamnsweekend finns i fotobloggen.